About feeling satisfaction for doing it by yourself

Efter att ha legat på soffan hela dagen (tro eller ej, men överenergiska jag klarade faktiskt av det!) igår kändes det underligt lockande att plocka fram dammsugen ur skåpet och surra omkring i bostaden och njuta av att se hur damm och smuts sögs in i maskinens surrande rör. Medan jag lufsade omkring väcktes en fråga (eller tanke?) inom mig: gör jag nu rätt eller fel då jag frivilligt sköter om hushållet, trots att vi egentligen är två som är skyldiga till att bostaden ser ut som den gör?

Tankesättet om att alla hushållssysslor skall fördelas jämt är - enligt mig - feministisk. Varför MÅSTE hushållssysslorna "delas jämnt" ifall den ena parten råkar gilla att sköta dem, medan den andra skyr dem som pesten? Själv hör jag till dem som faktiskt gillar att göra hushållssysslor, t.ex. dammsuga, städa och ordna, främst för att jag känner rent ut sagt njutning av att se slutresultatet: finns det något härligare än en nystädad bostad? Jag menar ändå inte att jag tycker det är rättvist att enbart den ena parten sköter allting som har med hushållet att göras, men kan inte komma undan faktumet att jag är såpass självisk att jag oftast tycker att jag hellre sköter dem själv, eftersom jag så kan vara säker på att det är gjorda "på mitt sätt" (detta betyder inte att sambon skulle vara totalt tummen-mitt-i-handen, utan att jag litar mer på mig själv än någon annan. Stackars han!). Jag vågar också påstå att en stor del av grälen just handlar om a) ekonomi och b) hushållssysslor: "varför kan du aldrig? Varför måste jag alltid? Du gör ju aldrig någonting!".

Frågan lyder: borde jag ha dåligt samvete för att jag (som t.ex. i morse, då jag tvättade två maskiner byk, fyllde diskmaskinen och dammsög hela nedre våningen) sköter största delen av hushållssysslorna?

Maattuani sohvan pohjalla koko eilisen (jep, uskokaa tai älkää, että ylienerginen minä onnistui tässä - vihdoinkin!) tuntui suorastaan houkuttelevalta tarttua imurin varteen ja siistiä kämppää. Siinä tallustellessani valkoinen suriseva härveli perässäni heräsi päässäni kysymys: pitäisikö minun tuntea huonoa omatuntoa siitä, että hoidan lähes kaikki talouden hoitoon liittyvät puuhat yksikseni, vaikka taloudessamme asuukin kaksi ihmistä?
Ajatusmaailma siitä, että kaikki kotityöt pitäisi jakaa tasan on - minun mielestäni - jokseenkin feministinen. Miksi kotityöt PITÄISI jakaa tasan, jos toinen osapuoli tykkää niiden tekemisestä, kun taas toinen inhoaa niitä kuin ruttoa? Itse kuulun ryhmään, joka itseasiassa pitää m.m. imuroinnista ja järjestelemisestä. Onko mitään nautinnollisempaa, kuin puhdas koti? En toki tarkoita, että olisi mielestäni reilua, että vain toinen tekee kotitöitä kun toinen puolestaan elää ikään kuin tämän siivellä, mutten voi samaan aikaan kiistää, ettenkö tekisi tiettyjä asioita mieluummin itse, koska tiedän olevani silloni tyytyväinen lopputulokseen. Minäkö itsekeskeinen, kun luotan ja pidän eniten omien kätteni tuloksesta? Ei kai ;) Uskallan luvata, että suurin osa pariskuntien riidoista johtuu a) rahasta ja b) kotitöistä. "Mikset sä koskaan? Miksi mun aina pitää? Sä et ikinä tee mitään!" - kuulostaako tutulta?
Kysymys kuuluu: pitäisikö minun tuntea huonoa omatuntoa siitä, että teen suurimman osan kotitöistä (kuten tänä aamuna, kun pesin kaksi koneellista pyykkiä, täytin ja pistin tiskikoneen käyntiin ja imuroin koko alakerran)