måndag 11 november 2013

Finally there's a reason to smile again

Rymisteltyäni pitkään pohjamudissa, tuntuu hyvältä huomata, että syitä (ja syypäitä) hymyyn on alkanut ilmaantumaan elämääni jälleen.


Kaverit ja perhe ovat kannatelleet minua, suojanneet päätäni sateelta ja potkinut persuksiinkin kun olen lysähtänyt itsesäälin pauloihin. Viikonloppuna sain huomata, miten omat siivet ovat alkaneet kantaa, kuinka voin itse kannatella muita ja tuntea itseni tärkeäksi, merkitykselliseksi.


Tärkeimpiä asioita ei näe silmillään (ei edes vaikka olisi silmälasit ;)) vaan sydämellään 


Syvällistä maanantain jatkoa murut ;)

Åh ett så tankeväckande veckoslut jag haft: äntligen tycks solen komma fram bakom molnen och ett ljus i min tunnel har skådats. Familjen och kompisarna har både stöttat mig och gett mig en spark i baken då jag behövt (och förtjänat) det. 
Under helgen var det härligt att inse att det nu blivit min tur att stötta och preppy andra, känna mig viktig och saknad.
Djupa tankar på måndagsmorgonen - jag vet ;)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3